03/05/2026
MÅNADENS RETRO
Bob Dylan - ”Blonde on Blonde”
Av Bosse Capaldi
Min kompis Arge Anders är ett stort Dylan fan och vi har diskuterat allt ifrån Dylans storhet som musiker till hans arrogans. För det mesta har Anders försvarat honom och när hans frånvaro att ta emot Nobelpriset kom upp var svaret – Dylan är Dylan. Själv har jag en vacklande inställning till honom, men inget kan ta ifrån hans betydelse för musikhistorien där han betytt oerhört mycket, och tillfört mycket för andra musiker mm. Men jag tycker fortfarande att han är en arrogant ”prick” . Men jag har läst hans böcker, studerat hans texter, lärt mig hans låtar och sett hans filmer. Jag har sett honom uppträda live en gång och det räckte. En butter Dylan spelade i sin hoodie och jag sa aldrig mer.
En kompis jag hade i Göteborg hade en inramad affisch av Dylan sittande vid sitt piano i studion under inspelningen av Blonde on Blonde. Smal kostym, mörka solglasögon, rufsigt hår, cigarett som brann ner i hans hand, munspelet hängande från halsen. Jag älskade den bilden och det verkligen definitionen av att vara cool. Varje gång jag hör det här albumet dyker den bilden upp i mitt huvud.
Vad kan jag säga om detta album? Det är helt perfekt på alla sätt. Vilken galen rad av låtar från öppningsspåret ända fram till slutet. En perfekt blandning av rockigare bluessånger som Leopard-Skin-Pill-Box-Hat till de mjukare folkinspirerade låtarna som den hypnotiserande Visions of Johanna, för att nämna bara två av klassikerna som utgör denna omfattande samling av låtar. Visions of Johanna är ett underverk av rikt förtätade bilder. Bara raden ”i detta rum hostar bara värmeledningen för tanken till gamla hotell i New York. Pledging my time är fylld av sena nätters ljud. Keybordisten Al Kooper sa – Ingen har någonsin fångat ljudet av klockan tre på natten bättre än det här albumet.
Jag har alltid gillat långa låtar och Håkan Lagher nämner i sin bok om Dylan att det är just den långa berättelsen som gör låten. Texterna till Blonde on Blonde är det absolut bästa som Dylan skrivit. Musiken lämpade sig perfekt till orden . Dylan förklarade själv att det var det närmaste han kommit det där tunna, det där vilda kvicksilverljudet han hört i sitt huvud. Sad eyed lady of the Lowlands var den första låten som spelades in och musikerna var vana att spela in låtar som tog max tre minuter men här slutade aldrig Dylan sjunga och varje gång de närmade sig ett ställe där det kunde ha avslutat tonade Dylan ner och började på en ny strof. Sad eyed lady of the Lowlands taxade in på elva minuter och tjugotre sekunder och blev den dittills längsta låt som spelats in.
Rainy Day Women #12 & 35 lät inte som något annat jag någonsin hört. Det var som ett marschband från New Orleans, men sjunget av en avslappnad hipster. Det var högljutt, kaxigt och rått. Alla musikerna i studion bytte instrument för Dylan ville få fram soundet av en knyckig marsch, så sluttentan blev en känsla av en grupp människor som bara hade kul i studion. Ordleken mellan att vara stoned (att få stenar kastade på sig i protest) och att vara stoned (som de var i studion) blev lika kul och perfekt den med.
Släppt i maj 1966 står Blonde on Blonde som ett monumentalt verk inte bara i Bob Dylans berömda diskografi utan också i det bredare sammanhanget av 1900-talets musik. Ofta hyllat som det första dubbelalbumet i rockhistorien, representerar det höjdpunkten av Dylans elektriska period, som redan hade orsakat jordbävningsliknande förändringar i folk- och rockvärlden. För överallt skrek man Judas osv när bandet spelade live. The Bands trummis Levon Helm klev av och åkte hem för han var så trött av att ständigt bli utbuad av publiken. Men ge albumet en chans om du inte hört den för det är den värd.
