27/05/2026
Min kära pappa lillanders e guld värd
Jag försöker gå i samma fotspår
Lill-Anders tillbringar mest till i garaget.
Han var 16 år när han köpte sin första bil.
En Ford från 1929.
Det fanns bara ett problem: den var avsågad på mitten.
– Den hade stått på berget vid Furulund i evigheter. Efter några år med mycket nojs fick jag köpa den, men den var av och omgjord till traktor, man gjorde ju så på 50-talet.
Den avsågade bakdelen fanns bevarad ute i skogen och Anders tog sig an utmaningen att sammanfoga de två delarna för att återställa bilen.
– Jag brukar säga att det var där min sjukdom började. Det här är en sjukdom som det inte finns medicin för, säger han och skrattar.
”Sjukdomen” som Anders talar om är att samla och restaurera, framför allt bilar och motorcyklar – men egentligen allt möjligt i form av kuriosa från förr.
A-Forden blev ett projekt som pågick under många år. Mellan varven fick han ta en paus för att ägna sig åt annat.
– Det är ingen vis vits att fuska.
Hittar de enkla lösningarna
Men egentligen började allting långt innan. Anders växte upp i Geta, ”så fort han lärde sig gå” kom intresset att skruva på saker och ting.
– Jag har alltid varit intresserad av teknik. Jag hade isär allt från väckarklockor, radioapparater, telefoner och allt möjligt, sedan lagade jag det och på så vis lärde jag mig hur det fungerade.
Som pappa har Anders uppmuntrat samma ”learning by doing”-tänk till sin son Erik.
– Ibland tycker han väl att jag är en skitstövel som inte hjälper till. Men han lär sig ju inget av att sitta på en stol och titta på. Som barn fick jag alltid hålla på och böka själv. Det kanske blev fel tre gånger, men sen blev det rätt den fjärde.
Anders säger att det är sällan han går bet på någonting i dag.
– Det mesta brukar jag nog få att fungera, säger han och pekar på ett flipperspel från 1963 som han köpt från Reso.
Spelet var i dåligt skick men är i dag fullt fungerande och renoverat. Men under processens gång var det inte alltid lika roligt.
– Ibland var jag så frustrerad att jag fick lust att slänga ut alltihop. Men då tar jag en kopp kaffe och lugnar ner mig. Många gånger löser sig problem genom att man går och lägger sig, när man vaknar vet man precis vad man ska göra. Man ska inte rusa på grejerna, utan låta dem mogna.
Anders säger att när man ger processen tid så hittar man också de enkla lösningarna.
– Istället för att bygga med en grov batting kanske det bara behövs en blompinne. Man ska tänka sig för, men aldrig vara rädd för att prova.
Från Geta universitet till sjölivet
Anders är skolad i ”Geta universitet” som han skämtsamt kallar skolan i Geta. Det var också där han fick smeknamnet Lill-Anders.
– Det fanns redan en annan Anders från Östergeta, som var två år äldre. Så han blev stor-Anders och jag blev lill-Anders. Ibland när det kommer räkningar från stan står det ”Lill-Anders i Geta”.
Efter avslutad skolgång bestämde han sig för att jobba ett år till sjöss. Det där året blev till flera och än i dag arbetar han vecka-vecka, numera som inredningsreparatör ombord på Viking Grace.
Sjön är densamma men titlarna och färjorna har kommit och gått under årens lopp. Apollo III, Athena, Kalypso, Ålandsfärjan och Rosella.
– Jag började som lagerpojke, blev matros, bås och timmerman.
En vinter testade Anders att ha ett vanligt jobb 8–16 i land. Han hjälpte till att bygga ett radhus.
– Jag for på jobb på måndagen ”uuu vad jobbigt” kändes det, sen hann jag dricka två koppar kaffe och så bara ”nämen nu är det fredag och helg igen!”. Tiden gick så otroligt fort och hon jag bor med är ju van vid att jag är borta vecka-vecka … nej, det var inget för mig.
Hon som Anders bor med heter Anne Hannila. De delar inte intresset för motorer och gamla grejer, men överlag trivs de bra ihop.
– Jäkligt bra faktiskt, skulle jag nog säga. Jag skjutsar henne till Sparhallen nån gång nu och då, så är hon nöjd. Jag är ju borta under jobbveckorna och då är jag mycket inne och ser knappt solen, så när jag är hemma ser jag till att vara ute hela dagarna. Hon ser mig på morgnarna och kvällarna, det är väl därför vi kommer så bra överens.
Ett ”WOW” som känns
Geta motor och nostalgimuseum som Anders är med och driver startade 2015. Det började med tanken om ett garage, men idéerna slirade snabbt iväg.
– När folk kommer hit ser de först den här andra skiten vi samlat på oss och då blir de kanske lite besvikna. Men när vi öppnar dörren till garaget och slår på lamporna är reaktionen ofta ”WOW”, då känns det så jäkla bra. Jag tycker inte att det är så märkvärdigt, men det är väl för att jag springer här alla dagar. Många säger att de tycker att det är så rent och redigt och vissa säger till och med att det är det bästa museet de varit på.
Anders pausar.
– Inte vet jag varför det kallas museum heller. Det blev bara så i panik, för att vi behövde ha ett namn.
80 procent av det som Anders samlar på sig är soptippsfynd.
Men under årens lopp har fler och fler börjat lämna motorer, bilar och ”annat jox” på trappan till museet.
– Häromdagen kom Grüssner med en buss.
Hur vet du vad som är värt att ta vara på?
– Det ser du väl! Om det är en udda grej, man reagerar ju direkt om det är något speciellt. Den äldsta bilen vi har är från 1919 och den nyaste är en folkvagn från 1973. Men årsmodell har egentligen ingen betydelse, bara det är gammalt, roligt och intressant.
Edos gamla bilmack flyttades intill museibyggnaden i Geta 2019. Allt är bevarat precis som förr, utom en detalj.
– I stan stod huset på pelare och lutade tio centimeter men nu lutar det bara åtta.
Anders berättar om när en tjej som pluggat på Åland skulle visa sina vänner Edos mack som hon tankat på inne i stan.
– Hon blev så deppad för att den var borta. Men sen åkte de ut till Soltuna för att käka och då utbrast hon ”men för he***te där står ju Edos”. De svängde in och var här i säkert tre timmar, tittade och joddlade på.
Myror i byxorna
De lediga veckorna tillbringar Anders i garaget, där skruvar han just nu på ett och annat, bland annat en Cadillac och ytterligare ett flipperspel.
Museet har inte några specifika öppettider, men dyker det upp folk finns det alltid någon som öppnar och visa runt.
– Det spelar ingen roll om det är en busslast eller en person. Vi följer med och visar och drar storys om alla gamla grejer. Jag tror det är en orsak till att folk uppskattar det.
På frågan hur Anders orkar med berättar han om när han en sommar bestämde sig för att ta en dag ledigt under sin lediga vecka från sjön.
– Jag satte mig ner på gräsmattan, det var väl tio minuter, sen var jag uppe igen. Jag har myror i byxorna, det ska alltid vara någonting på gång. Arbete är det ingen som har dött av.
Innan pandemin reste han och några vänner ofta till USA, det slutade med att de besökte alla delstater. Men allt började med att Anders ville hälsa på en ”gubbe i Florida han brevväxlade med i fem-sex år innan datorns tid”.
– Det är lite roligt, jag har alltid velat bygga en lastbil, men man hittar ju aldrig ramar, alla är avsågade. Men så fick jag tag på en som de släpat ut i skogen i Florida och jag sa: ”jag sågar inte av den, jag svetsar takräcken till bilen i stället”. Men så lätt var det inte i Amerika heller, jag tror hela Florida var inblandade till slut, amerikanerna är nog hemskt omständliga. Nå, det slutade med att jag fick hela ramen på taket, när vi körde iväg sa jag till min reskamrat ”dom där har aldrig varit till månen dom, det är jag 100 procent säker på”.
Personligt
Anders Jansson, kallas Lill-Anders
• Född: 1963.
• Bor: I Västergeta.
• Familj: Sambon Anne och sonen Erik.
• Gör: Inredningsreparatör på Viking Grace och allfixare.
• Vad betyder Geta för dig? Jag trivs här och har ingen nöd. Jag har vad jag behöver ha.
• Vad kunde förbättras i kommunen? Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag håller på med mitt och så får andra sköta sitt.
• Vad är det bästa med Geta?
Att det är lugnt. När man åker in mot stan och det står ”Välkommen till Mariehamn”, då vill man helst vända om.
